Tulokas

Olen aloittanut hiljattain työt Aseman Lapsilla katusovittelijana. Vaikka matkaa on vielä paljon edessä, olen jo nyt nähnyt ja kuullut paljon sellaista, mikä pysäyttää. Nuoria, joilla on välillä yllättävänkin paljon mietittävää ja kannettavaa. Tarinoita, joissa näkyy yksinäisyyttä, riittämisen paineita ja kaipuuta tulla nähdyksi omana itsenään. On ollut pysäyttävää huomata, miten moni nuori kaipaa vain hetken aikaa, ja jonkun, joka kuuntelee aidosti – ilman kiirettä ja valmiita vastauksia.

Oma taustani on aika monipuolinen: olen ollut töissä lastenkodissa, päiväkodissa, toimistohommissa ja toisen asteen ammatillisessa oppilaitoksessa. Lapset ja nuoret ovat aina kiinnostaneet minua, ja koen oppivani heiltä joka päivä jotain uutta. Parasta tässä työssä on se, että yksikään päivä ei ole samanlainen. Nuoret antavat palautetta suoraan – ja juuri se tekee työstä aidosti merkityksellistä. Erityisesti silloin, kun palaute on positiivista, tietää tehneensä jotain suuresti oikein.

Katusovittelu on mielestäni yksi järkevimmistä ja inhimillisimmistä tavoista kohdata nuori, joka on tehnyt jotain, mikä ei mennyt ihan nappiin. Sen sijaan, että tilanne johtaisi suoraan rangaistukseen tai virallisiin toimenpiteisiin, nuori pääsee kertomaan, mitä oikeasti tapahtui – omilla sanoillaan ja omasta näkökulmastaan. Se, että joku pysähtyy kuuntelemaan ilman syyttelyä, on monelle tosi iso juttu.

Katusovittelussa tärkeintä ei ole syyllisen leimaaminen, vaan se, että nuori ymmärtää oman teon vaikutukset ja saa mahdollisuuden ottaa vastuuta. Ja kun annetaan tila keskustelulle, niin nuoret kyllä osaa: he osaavat kertoa, kuunnella ja kohdata myös sen toisen osapuolen. Parasta on, että kaikki tapahtuu puolueettomasti – ei ole väliä, kuka olet tai mistä tulet. Jokainen tulee kuulluksi tasavertaisesti.

Tällaiset hetket voi olla käännekohtia. Yksi keskustelu voi jättää paljon vahvemman jäljen kuin esimerkiksi sakkolappu. Sovittelu antaa tilaa kasvulle, oivalluksille ja sille, että voi tehdä toisin ensi kerralla. Ja se on aika hienoa.

Nuoret ovat fiksuja. He ajattelevat syvällisesti, seuraavat, mitä maailmassa tapahtuu, ja heillä on mielipiteitä, jotka ansaitsevat tulla kuulluiksi. Mutta vaikka nuoret osaavat paljon, se ei tarkoita, että meidän pitäisi odottaa heiltä liikaa. Jokaisella nuorella on oikeus olla myös ihan vaan nuori – mokailla, kokeilla, kasvaa ja opetella. Kaiken ei tarvitse olla niin tavoitteellista ja aikuismaista heti alusta asti.

Liian usein nuorten kalenterit täyttyvät jo varhain koulusta, harrastuksista, vaatimuksista ja paineista. Välillä unohtuu, että oleminen, hengailu ja vaikka vaan tylsistyminen on tärkeää kasvun kannalta. Jokaisella pitäisi olla lupa olla hetki tekemättä mitään – ja se ei tarkoita laiskuutta, vaan tilaa kehittyä omassa tahdissa.

Meidän aikuisten tehtävä on muistuttaa nuoria siitä, että he riittävät sellaisina kuin ovat. Ei tarvitse aina jaksaa, osata tai onnistua. Välillä riittää, että vaan ollaan – ja se on ihan tarpeeksi.

Nykomling

Jag har nydligen börjat jobba som gatumedlare hos Stationens Barn. Även om jag har mycket kvar att lära mig, har jag redan hunnit se och höra mycket som verkligen berör. Unga människor som ibland bär på förvånansvärt mycket – tankar, känslor och ansvar. Berättelser där ensamhet, prestationskrav och en längtan efter att bli sedd som den man är lyser igenom. Det har varit ögonöppnande att märka hur många unga bara behöver en liten stund av tid – och någon som lyssnar på riktigt, utan brådska och utan färdiga svar.

Min egen bakgrund är ganska mångsidig: jag har jobbat på barnhem, i daghem, på kontor och inom andra stadiets yrkesutbildning. Barn och unga har alltid intresserat mig, och jag känner att jag lär mig något nytt av dem varje dag. Det bästa med det här jobbet är att dagarna är så olika. Unga ger direkt feedback – och just det gör arbetet verkligt meningsfullt. Särskilt när återkopplingen är positiv vet man att man gjort något riktigt bra.

Gatumedling är enligt mig ett av de mest kloka och mänskliga sätten att bemöta en ung person som gjort något som inte riktigt blev rätt. I stället för att situationen automatiskt leder till bestraffning eller myndighetsåtgärder, får den unga själv berätta vad som hände – med sina egna ord och ur sitt eget perspektiv. Det att någon stannar upp och lyssnar utan att döma betyder mycket för många.

Det viktigaste i gatumedling är inte att peka ut skyldiga, utan att den unga får möjlighet att förstå konsekvenserna av sitt handlande och ta ansvar. Och när man ger utrymme för samtal, visar det sig ofta att unga verkligen kan: de kan berätta, lyssna och möta även den andra parten. Det bästa är att allt sker på ett neutralt sätt – det spelar ingen roll vem du är eller varifrån du kommer. Alla blir hörda på samma villkor.

Sådana stunder kan bli vändpunkter. Ett samtal kan lämna ett mycket djupare avtryck än till exempel en böteslapp. Medling ger utrymme för insikt, lärande och möjligheten att göra annorlunda nästa gång. Det är ganska fint.

Unga är smarta. De tänker djupt, följer med vad som händer i världen och har åsikter som förtjänar att bli hörda. Men även om unga kan mycket, betyder det inte att vi ska kräva för mycket av dem. Varje ung person har rätt att också bara få vara ung – att få göra misstag, testa gränser, växa och lära sig. Allt behöver inte vara så målinriktat och vuxet redan från början.

Alltför ofta fylls ungas kalendrar tidigt av skola, hobbyer, krav och prestationer. Ibland glömmer vi att bara vara, hänga och till och med ha tråkigt också är viktiga delar av utvecklingen. Alla borde ha rätt att bara göra ingenting en stund – och det betyder inte att man är lat, utan att man får växa i sin egen takt.

Det är vår vuxnas uppgift att påminna unga om att de duger precis som de är. Det är inte alltid nödvändigt att orka, kunna eller lyckas. Ibland räcker det att bara vara – och det är tillräckligt med det.